Artist info:
Also known as
Verified yes
Rank−
Albums9
Songs73
AboutBiografi? Slår man upp det i ett lexikon så står det "Levnadsteckning".
Hallå! Låter inte det galet seriöst? Jag menar, kan man ens göra det? Teckna sitt liv, redan nu? När jag hör ordet biografi så tänker jag alltid på en gammal människa, någon som varit med om tusen plågor och tusen glädjeämnen.
Inte på mig eller Posh Spice.
Hela grejen, att liksom skriva sin historia i förtid påminner lite om grundidén till den ljuvliga 80-tals filmen Breakfast Club. En tyrannisk lärare tvingar fem kids från olika sociala klasser att med 1000 ord berätta vilka dom är. Hur gör man det?
Eller varför inte, en helt vanlig jobbintervju för en helt vanlig Svensk. "Vilka är dina bästa egenskaper?" . Hur fan ska jag kunna veta det? "Snäll, glad, optimistisk, arbetsvillig och," Yada, yada, yada. Vad Breakfast Club-kidsen kommer fram till är att det inte spelar någon roll vad de skriver eftersom omvärlden redan har bestämt sig för vad de är. Men okej, det här jag:
Lasse
Jag föds sent en natt i mars 1974 på MAS i Malmö och stannar i grannskapet tills jag är 5. Med lika bred skånska som Bosse Widerberg gurglar jag mig sedan ner till lilla Härnösand i semi-norrland tillsammans med mamma, pappa och syster. Jag byter dialekt på en vecka. Följer gör år av fotboll, hockey, pingis, kalabalikartad simträning, Howard Jones och Cure-fanatism. Allt detta leder mig in till det mest fantastiska av saker som kommer uppta det mesta av mina tonårstid: Tjejer. När jag är 13 får jag efter viss kamp känna mitt första bröst och nyss fyllda 15 blir jag, efter x antal häxgroggar, skickligt stulna från våra föräldrars barskåp, av med oskulden.
Året efter vrider jag knät ur led, inser att sport suger och startar mitt första band.
När jag är 16 bråkar jag om vilka som är bäst; Cure eller Smiths är bäst, börjar gymnasiet i Sundsvall och hinner under ett par år med att var grungare, satanist och något jag inte minns. Som 18 åring tar jag studenten och tycker jag är alternativt cool som bojkottar alla studentsånger. Lämnar Härnösand för teaterskola i Skåne, upptäcker att jag är kass och tvingas av kärlek för en Sundsvallstjej tillbaks till Härnösand (Skit också!) för 9 månaders malaj-lumpen.
Chevy
19 år ung går lasset till Malmö. Där jag börjar skriva sjukt mycket musik och startar nyss fyllda 21 mitt första seriösa band, Chevy, med min bästa vän och min pappa. Några månader senare får vi fett skivkontrakt och tror så klart att vi ska erövra världen.
En period av syndigt leverne tar vid som den lokala popstjärna jag blivit och Möllevången i Malmö har aldrig varit vackrare. 23 år. Splittrar bandet, får bra solokontrakt och flyttar till Stockholm. Träffar kärleken med ett stort K.
Släpper min första soloskiva och får halvkass kritik. Men under inspelningen träffar jag Claes, en bisarr Motala-producent som jag vill starta ett band med. Efter löften om guld och gröna skogar med ett amerikanskt bolag dumpar jag solokarriären och bandet Tribeca föds. Men gissa vad,det blir inga skogar.
År 2000. Mitt första deppiga år. Bestämmer mig för att sluta med musik, klipper mig och skaffar mitt första jobb; brevbärare. Väger 57 kilo och är slimmad som fan! 4 månader senare säger jag tack och hej till Årsta postterminal och skriver på för nytt skivbolag. Ett år senare kommer min andra soloskiva, nu på engelska.
Och hallå,Jag får bra kritik! Både här och på andra sidan Atlanten.
Skogarna kommer dock inte närmare.
Idag.
Så från ingenstans händer det otroliga, allt mitt skrivande vid sidan av musiken ger utdelning när jag på chans söker DI och kommer in. Plötsligt är jag manusförfattare för film, min stora nördpassion; Film, Film, Film! Mamma sätter kaffet i halsen när hennes popkille till son ska få en riktig högskoleutbildning.
2002 älskar jag mitt nya yrke och släpper en skiva med Tribeca. Bra recensioner och dålig försäljning ännu en gång. Två år senare upprepar vi proceduren.
2005. Är galet sugen på att skriva på svenska igen.
Så jag byter skivbolag, släpper singel, börjar spela in platta och tro det eller ej, tar studenten.
"Sjung om studentens lyckliga dagar"
OKEJ,! Studenten klaras av och jag går ut i "arbetsvärlden" med fanan högt och landar 2 filmkontrakt.
"Svenska hjärtan" skapar i alla fall i mina öron ett stycke svensk pophistoria och när jag på hösten släpper albumet "Lasse Lindh" känns Sverige varmt. Vi åker runt på an hyfsat lång turné och plötsligt är det nyårsraketer och gott nytt år igen.
2006. Ett dåligt år för mig. Båda mina långfilmer läggs på is och jag känner mig allmänt less. Det positiva är att jag skriver bra låtar och dessa spelar in under sommaren. Framåt hösten mixar vi och det blir så fint att jag så smått börjar tala i tungor och vips! Det är Nyårsfest igen!
2007 och saker går plötsligt bra igen. Galet intressanta filmprojekt dansar fram till mig och singeln från kommande skivan släpps och jag kommer på mig själv med att le åt underbart fåniga saker. Resten av året är högst märkligt på ett personligt plan och innebär många förändringar.
Men karriärmässigt (äckligt ord jag vet,) går det finfint och det märks framförallt när vi är ute och spelar. Plötsligt börjar det dyka upp en massa vansinnigt inbitna fans vart vi än åker. Turnén får förlängas och sträcker sig från april till december.
Någonstans där mitt i får jag ryck och spelar in en låt till melodifestivalen och tro det eller ej men jag kommer med! Nu är det nyår igen,
2008 inleds med att jag jobbar febrilt på att skriva färdigt nästa skiva! Inspelning börjar i Göteborg i slutet av januari, den här gången med en ny producent , Hans Olsson som producerat Timo Räisinen. Jag saknar den svenska vintern och tar mig friheten att våga tro på ett gott år,
Hallå! Låter inte det galet seriöst? Jag menar, kan man ens göra det? Teckna sitt liv, redan nu? När jag hör ordet biografi så tänker jag alltid på en gammal människa, någon som varit med om tusen plågor och tusen glädjeämnen.
Inte på mig eller Posh Spice.
Hela grejen, att liksom skriva sin historia i förtid påminner lite om grundidén till den ljuvliga 80-tals filmen Breakfast Club. En tyrannisk lärare tvingar fem kids från olika sociala klasser att med 1000 ord berätta vilka dom är. Hur gör man det?
Eller varför inte, en helt vanlig jobbintervju för en helt vanlig Svensk. "Vilka är dina bästa egenskaper?" . Hur fan ska jag kunna veta det? "Snäll, glad, optimistisk, arbetsvillig och," Yada, yada, yada. Vad Breakfast Club-kidsen kommer fram till är att det inte spelar någon roll vad de skriver eftersom omvärlden redan har bestämt sig för vad de är. Men okej, det här jag:
Lasse
Jag föds sent en natt i mars 1974 på MAS i Malmö och stannar i grannskapet tills jag är 5. Med lika bred skånska som Bosse Widerberg gurglar jag mig sedan ner till lilla Härnösand i semi-norrland tillsammans med mamma, pappa och syster. Jag byter dialekt på en vecka. Följer gör år av fotboll, hockey, pingis, kalabalikartad simträning, Howard Jones och Cure-fanatism. Allt detta leder mig in till det mest fantastiska av saker som kommer uppta det mesta av mina tonårstid: Tjejer. När jag är 13 får jag efter viss kamp känna mitt första bröst och nyss fyllda 15 blir jag, efter x antal häxgroggar, skickligt stulna från våra föräldrars barskåp, av med oskulden.
Året efter vrider jag knät ur led, inser att sport suger och startar mitt första band.
När jag är 16 bråkar jag om vilka som är bäst; Cure eller Smiths är bäst, börjar gymnasiet i Sundsvall och hinner under ett par år med att var grungare, satanist och något jag inte minns. Som 18 åring tar jag studenten och tycker jag är alternativt cool som bojkottar alla studentsånger. Lämnar Härnösand för teaterskola i Skåne, upptäcker att jag är kass och tvingas av kärlek för en Sundsvallstjej tillbaks till Härnösand (Skit också!) för 9 månaders malaj-lumpen.
Chevy
19 år ung går lasset till Malmö. Där jag börjar skriva sjukt mycket musik och startar nyss fyllda 21 mitt första seriösa band, Chevy, med min bästa vän och min pappa. Några månader senare får vi fett skivkontrakt och tror så klart att vi ska erövra världen.
En period av syndigt leverne tar vid som den lokala popstjärna jag blivit och Möllevången i Malmö har aldrig varit vackrare. 23 år. Splittrar bandet, får bra solokontrakt och flyttar till Stockholm. Träffar kärleken med ett stort K.
Släpper min första soloskiva och får halvkass kritik. Men under inspelningen träffar jag Claes, en bisarr Motala-producent som jag vill starta ett band med. Efter löften om guld och gröna skogar med ett amerikanskt bolag dumpar jag solokarriären och bandet Tribeca föds. Men gissa vad,det blir inga skogar.
År 2000. Mitt första deppiga år. Bestämmer mig för att sluta med musik, klipper mig och skaffar mitt första jobb; brevbärare. Väger 57 kilo och är slimmad som fan! 4 månader senare säger jag tack och hej till Årsta postterminal och skriver på för nytt skivbolag. Ett år senare kommer min andra soloskiva, nu på engelska.
Och hallå,Jag får bra kritik! Både här och på andra sidan Atlanten.
Skogarna kommer dock inte närmare.
Idag.
Så från ingenstans händer det otroliga, allt mitt skrivande vid sidan av musiken ger utdelning när jag på chans söker DI och kommer in. Plötsligt är jag manusförfattare för film, min stora nördpassion; Film, Film, Film! Mamma sätter kaffet i halsen när hennes popkille till son ska få en riktig högskoleutbildning.
2002 älskar jag mitt nya yrke och släpper en skiva med Tribeca. Bra recensioner och dålig försäljning ännu en gång. Två år senare upprepar vi proceduren.
2005. Är galet sugen på att skriva på svenska igen.
Så jag byter skivbolag, släpper singel, börjar spela in platta och tro det eller ej, tar studenten.
"Sjung om studentens lyckliga dagar"
OKEJ,! Studenten klaras av och jag går ut i "arbetsvärlden" med fanan högt och landar 2 filmkontrakt.
"Svenska hjärtan" skapar i alla fall i mina öron ett stycke svensk pophistoria och när jag på hösten släpper albumet "Lasse Lindh" känns Sverige varmt. Vi åker runt på an hyfsat lång turné och plötsligt är det nyårsraketer och gott nytt år igen.
2006. Ett dåligt år för mig. Båda mina långfilmer läggs på is och jag känner mig allmänt less. Det positiva är att jag skriver bra låtar och dessa spelar in under sommaren. Framåt hösten mixar vi och det blir så fint att jag så smått börjar tala i tungor och vips! Det är Nyårsfest igen!
2007 och saker går plötsligt bra igen. Galet intressanta filmprojekt dansar fram till mig och singeln från kommande skivan släpps och jag kommer på mig själv med att le åt underbart fåniga saker. Resten av året är högst märkligt på ett personligt plan och innebär många förändringar.
Men karriärmässigt (äckligt ord jag vet,) går det finfint och det märks framförallt när vi är ute och spelar. Plötsligt börjar det dyka upp en massa vansinnigt inbitna fans vart vi än åker. Turnén får förlängas och sträcker sig från april till december.
Någonstans där mitt i får jag ryck och spelar in en låt till melodifestivalen och tro det eller ej men jag kommer med! Nu är det nyår igen,
2008 inleds med att jag jobbar febrilt på att skriva färdigt nästa skiva! Inspelning börjar i Göteborg i slutet av januari, den här gången med en ny producent , Hans Olsson som producerat Timo Räisinen. Jag saknar den svenska vintern och tar mig friheten att våga tro på ett gott år,
Most Popular Songs (More)
Most Popular Albums (More)
Artists you may also like
Pictures (3)
Fans (15)