Som en klagosång ljöd sirenens tjut,
här kom det krig som vi hade väntat på.
Hela stan tycktes plötsligt stanna upp och andas ut
femte maj år tjugohundratrettiotvå.
Det har aldrig vart så tyst som denna försommarnatt,
jag minns den stillheten som igår,
som att vi fann varandra i insikt den natt.
Denna stad var inte längre vår.
Jag såg jaktplanen flyga lågt på vår hamn,
sen kom det värsta ljud jag har hört
när min pappa lyfte upp mig i sin famn
och sa: "Nu är varvet förstört"
Jag minns nätter i skyddsrum med levande ljus,
jag minns män och maskiners vrål.
Jag minns gråtande kvinnor, våra städade hus
och en stank av bensin och stål.
Vår angripare var en militär övermakt,
det blev en effektiv invasion
och för att undvika en fullständig slakt
skrev vi snabbt på en kapitulation.
Och ifrån Stockholm i öster till Götet i väst,
i varenda större stad,
släppte segraren till med en hejdundrande fest
och en gigantisk militärparad.
Och först så trodde vi att allt skulle bli nästan som förr,
vi behöll våran statsminister.
Men snart började patrullerna gå dörr till dörr
i jakten på terrorister.
Vårt kvarter stank kroniskt och kvävande bränt
varje natt var det nåt nytt som brann
och varje dag fick vi höra om någon vi känt
som oförklarligt försvann.
Jag vaknade en natt utav ett rasande dån,
nu hade turen kommit till oss
och min mamma skrek: "Vi måste härifrån.
Vi kan inte gömma oss, vi kan inte slåss!"
Och vi sprang genom gränder och mörka kvarter,
jag försökte att svälja min gråt,
genom dungar och parker, sen lyftes jag ner
i en läckande segelbåt.
Havet var svart och evighetsstort
och i fjärran såg jag Göteborg.
och då insåg jag plötsligt vad vi hade gjort
och jag grät utav lättnad och sorg.
Det var den sista bild av mitt födelseland
som jag någonsin såg.
Men min mamma och pappa tog mig i varsin hand,
sen sa dem: "Kom ihåg
Refräng: Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid lilla Mojesjön.
Där hör man lärkans sång i alarna. Där blommar ros och rönn
och i sjön ligger en eka som byggdes av din far
och där ser man löjan leka, där står huset kvar."
Jag hörde hojtande, hesa röster
när vi sakta gick mot land.
Jag såg en helt ny sol i öster
och en bunt sedlar i pappas hand.
Och jag lyftes i land av en rökande man
som sa: "Din far og jeg er kendt."
Sen bytte bilnyckel och pengar plats med varann
och vi fick falska pass och dokument.
Och jag hade vart vaken under hela vår flykt,
längre än någonsin förut.
Men nu låg jag i baksätet stilla och tryggt
och så somna jag till slut.
Jag blev vaggad till ro av vår böljande färd,
sjöngs till sömn av en brummande bil
och när jag vakna igen, ja då var världen förbytt.
Vi hade sträckkört 300 mil.
Men istället för skogar och böljande fält
låg här, tätpackat och på rad,
skjul och baracker och tusentals tält,
som i en snabbt ihopslängd stad.
Det var som en bild ur en skrämmande dröm.
"Varför stannar vi här?" frågade jag.
Och min mammas röst var både sorgsen och öm
när hon sa: "Vi måste bo här ett tag."
Det var en stad utav hunger, en stad utav köld.
Jag var mager och illa klädd.
Det var en stad av våld, en stad av köld
och jag var nästan alltid rädd.
Och vårt nya hem, det hade väggar av tyg.
Ett litet skjul var allt det var.
Och jag låg vaken om natten och lyssna i smyg
på vad mina föräldrar sa.
En dag hörde jag far sa: "Då är vi överens
snart så kommer kriget att va oss ifatt.
Det går en bergsväg till landets södra gräns.
Vi blir upphämtade inatt."
Och snart så kom en militärpolis
och han viskskrek: "Skynda på!"
Men så såg han mig, han verka frysa till is
och sa: "Jag har bara plats för två."
Min mamma log, hon kramade mig hårt,
hon viskade nåt till min far.
Sen sa hon: "Älskling, jag har aldrig gjort nåt så svårt
men jag måste stanna kvar."
Jag började darra, jag kvävde ett skrik,
men hon bad mig: "Kära, var tyst."
Och pappa stod förstenad och blek som ett lik
när han för sista gången blev kysst.
Hennes skepnad den blev mindre ju längre vi for,
de vackra ögonen, den mjuka hyn
och att förlora en mor, att förlora en mor
är att förlora solen i skyn.
I ett bagageutrymme låg jag och min far,
en gråtande pojke och man.
Och nu visste vi inte längre var vi var
men vi viska till varann.
Refräng: "Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid lilla Mojesjön.
Där hör man lärkans sång i alarna. Där blommar ros och rönn
och i sjön ligger en eka som blev byggd utav din far
och där ser man löjan leka, där står huset kvar."
Jag visste direkt att något var fel
när vi plötsligt bromsade in.
Och när rösterna hördes blev jag alldeles stel
och far tog min hand i sin.
Och fastän jag inte fatta ett ord
och fast jag ingenting kunde se
så kom allting tillbaks ifrån kriget i Nord.
Det här var män från fiendens armé.
Och jag ser än idag hur luckan slits upp,
jag känner nattens oändliga köld
och hur far kastar sig ut och gör sin väldiga kropp
till en levande sköld.
Och jag känner hur allting ger vika,
jag hör hur bilen startar igen.
Och när jag äntligen slutade skrika
hör jag den ändlösa tystnaden.
Jag har ingen aning hur länge vi for.
Kanske en vecka, kanske ett år.
Jag låg stilla och tänkte på far och mor
utan ett ord, utan en tår.
Och resan nådde sitt mål till slut.
Jag blev avsläppt i en liten by
och chauffören visa mig vad som var österut,
men nu var jag trött på att fly.
På ett höloft gjorde jag mig förberedd,
jag skulle aldrig vakna mer.
Men jag frös inte längre, jag var inte rädd
när jag långsamt la mig ner.
Men då hörde jag plötsligt hur någon kom in.
Försiktigt så kikade jag fram.
och för allra första gången någonsin
hörde jag ordet Salam.
Och jag bor än idag på den förlovade gård,
här vill jag alltid stanna kvar,
där jag för snart tjugo år sen blev tagen i vård
av min fostermor och far.
Jag är en kritvit man i ett gyllene land.
Mitt skinn blir ofta bränt
och mina kompisar skojar med mig ibland
om min aningens svenska accent.
Och min fru är en duva och ett lejon i ett.
Hon har en skönhet som hos en demon.
Och hon är tiofalt älskad sen dagen hon gett
oss vår underbara son.
Han har sin faders hår och sin mors mörka hy.
Han ska snart fylla fem.
Samma ålder som jag när jag tvingades fly
från det som en gång var mitt hem.
Han låg i mitt knä, jag smekte hans hår.
Det var kväll, han var trött.
Då sa han: "Pappa, det är nånting jag inte förstår.
Hur kan mitt hår vara rött?
Hur kan mina ögon vara blå?
Var kommer jag egentligen ifrån?"
Och jag tror aldrig jag har älskat honom mera än då.
Och så svara jag: "Min son
Refräng: Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid lilla Mojesjön.
Där hör man lärkans sång i alarna. Där blommar ros och rönn
och i sjön ligger en eka den blev byggd utav din far
och där ser man löjan leka.
Där
Där står huset kvar."
här kom det krig som vi hade väntat på.
Hela stan tycktes plötsligt stanna upp och andas ut
femte maj år tjugohundratrettiotvå.
Det har aldrig vart så tyst som denna försommarnatt,
jag minns den stillheten som igår,
som att vi fann varandra i insikt den natt.
Denna stad var inte längre vår.
Jag såg jaktplanen flyga lågt på vår hamn,
sen kom det värsta ljud jag har hört
när min pappa lyfte upp mig i sin famn
och sa: "Nu är varvet förstört"
Jag minns nätter i skyddsrum med levande ljus,
jag minns män och maskiners vrål.
Jag minns gråtande kvinnor, våra städade hus
och en stank av bensin och stål.
Vår angripare var en militär övermakt,
det blev en effektiv invasion
och för att undvika en fullständig slakt
skrev vi snabbt på en kapitulation.
Och ifrån Stockholm i öster till Götet i väst,
i varenda större stad,
släppte segraren till med en hejdundrande fest
och en gigantisk militärparad.
Och först så trodde vi att allt skulle bli nästan som förr,
vi behöll våran statsminister.
Men snart började patrullerna gå dörr till dörr
i jakten på terrorister.
Vårt kvarter stank kroniskt och kvävande bränt
varje natt var det nåt nytt som brann
och varje dag fick vi höra om någon vi känt
som oförklarligt försvann.
Jag vaknade en natt utav ett rasande dån,
nu hade turen kommit till oss
och min mamma skrek: "Vi måste härifrån.
Vi kan inte gömma oss, vi kan inte slåss!"
Och vi sprang genom gränder och mörka kvarter,
jag försökte att svälja min gråt,
genom dungar och parker, sen lyftes jag ner
i en läckande segelbåt.
Havet var svart och evighetsstort
och i fjärran såg jag Göteborg.
och då insåg jag plötsligt vad vi hade gjort
och jag grät utav lättnad och sorg.
Det var den sista bild av mitt födelseland
som jag någonsin såg.
Men min mamma och pappa tog mig i varsin hand,
sen sa dem: "Kom ihåg
Refräng: Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid lilla Mojesjön.
Där hör man lärkans sång i alarna. Där blommar ros och rönn
och i sjön ligger en eka som byggdes av din far
och där ser man löjan leka, där står huset kvar."
Jag hörde hojtande, hesa röster
när vi sakta gick mot land.
Jag såg en helt ny sol i öster
och en bunt sedlar i pappas hand.
Och jag lyftes i land av en rökande man
som sa: "Din far og jeg er kendt."
Sen bytte bilnyckel och pengar plats med varann
och vi fick falska pass och dokument.
Och jag hade vart vaken under hela vår flykt,
längre än någonsin förut.
Men nu låg jag i baksätet stilla och tryggt
och så somna jag till slut.
Jag blev vaggad till ro av vår böljande färd,
sjöngs till sömn av en brummande bil
och när jag vakna igen, ja då var världen förbytt.
Vi hade sträckkört 300 mil.
Men istället för skogar och böljande fält
låg här, tätpackat och på rad,
skjul och baracker och tusentals tält,
som i en snabbt ihopslängd stad.
Det var som en bild ur en skrämmande dröm.
"Varför stannar vi här?" frågade jag.
Och min mammas röst var både sorgsen och öm
när hon sa: "Vi måste bo här ett tag."
Det var en stad utav hunger, en stad utav köld.
Jag var mager och illa klädd.
Det var en stad av våld, en stad av köld
och jag var nästan alltid rädd.
Och vårt nya hem, det hade väggar av tyg.
Ett litet skjul var allt det var.
Och jag låg vaken om natten och lyssna i smyg
på vad mina föräldrar sa.
En dag hörde jag far sa: "Då är vi överens
snart så kommer kriget att va oss ifatt.
Det går en bergsväg till landets södra gräns.
Vi blir upphämtade inatt."
Och snart så kom en militärpolis
och han viskskrek: "Skynda på!"
Men så såg han mig, han verka frysa till is
och sa: "Jag har bara plats för två."
Min mamma log, hon kramade mig hårt,
hon viskade nåt till min far.
Sen sa hon: "Älskling, jag har aldrig gjort nåt så svårt
men jag måste stanna kvar."
Jag började darra, jag kvävde ett skrik,
men hon bad mig: "Kära, var tyst."
Och pappa stod förstenad och blek som ett lik
när han för sista gången blev kysst.
Hennes skepnad den blev mindre ju längre vi for,
de vackra ögonen, den mjuka hyn
och att förlora en mor, att förlora en mor
är att förlora solen i skyn.
I ett bagageutrymme låg jag och min far,
en gråtande pojke och man.
Och nu visste vi inte längre var vi var
men vi viska till varann.
Refräng: "Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid lilla Mojesjön.
Där hör man lärkans sång i alarna. Där blommar ros och rönn
och i sjön ligger en eka som blev byggd utav din far
och där ser man löjan leka, där står huset kvar."
Jag visste direkt att något var fel
när vi plötsligt bromsade in.
Och när rösterna hördes blev jag alldeles stel
och far tog min hand i sin.
Och fastän jag inte fatta ett ord
och fast jag ingenting kunde se
så kom allting tillbaks ifrån kriget i Nord.
Det här var män från fiendens armé.
Och jag ser än idag hur luckan slits upp,
jag känner nattens oändliga köld
och hur far kastar sig ut och gör sin väldiga kropp
till en levande sköld.
Och jag känner hur allting ger vika,
jag hör hur bilen startar igen.
Och när jag äntligen slutade skrika
hör jag den ändlösa tystnaden.
Jag har ingen aning hur länge vi for.
Kanske en vecka, kanske ett år.
Jag låg stilla och tänkte på far och mor
utan ett ord, utan en tår.
Och resan nådde sitt mål till slut.
Jag blev avsläppt i en liten by
och chauffören visa mig vad som var österut,
men nu var jag trött på att fly.
På ett höloft gjorde jag mig förberedd,
jag skulle aldrig vakna mer.
Men jag frös inte längre, jag var inte rädd
när jag långsamt la mig ner.
Men då hörde jag plötsligt hur någon kom in.
Försiktigt så kikade jag fram.
och för allra första gången någonsin
hörde jag ordet Salam.
Och jag bor än idag på den förlovade gård,
här vill jag alltid stanna kvar,
där jag för snart tjugo år sen blev tagen i vård
av min fostermor och far.
Jag är en kritvit man i ett gyllene land.
Mitt skinn blir ofta bränt
och mina kompisar skojar med mig ibland
om min aningens svenska accent.
Och min fru är en duva och ett lejon i ett.
Hon har en skönhet som hos en demon.
Och hon är tiofalt älskad sen dagen hon gett
oss vår underbara son.
Han har sin faders hår och sin mors mörka hy.
Han ska snart fylla fem.
Samma ålder som jag när jag tvingades fly
från det som en gång var mitt hem.
Han låg i mitt knä, jag smekte hans hår.
Det var kväll, han var trött.
Då sa han: "Pappa, det är nånting jag inte förstår.
Hur kan mitt hår vara rött?
Hur kan mina ögon vara blå?
Var kommer jag egentligen ifrån?"
Och jag tror aldrig jag har älskat honom mera än då.
Och så svara jag: "Min son
Refräng: Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid lilla Mojesjön.
Där hör man lärkans sång i alarna. Där blommar ros och rönn
och i sjön ligger en eka den blev byggd utav din far
och där ser man löjan leka.
Där
Där står huset kvar."
song info: